2010-01-27 | 13:42:15
Nyårslöften
Såhär knappa månaden efter nyår satt jag och funderade på hur många som faktiskt fortfarande kämpar på med sina nyårslöften. Majoriteten av dem lär väl lagt av redan? Eller?
Varför orkar folk högljutt basunera ut sina nyårslöften egentligen? Jag menar EGENTLIGEN...
Varför ska resten av världen få veta vad du tycker att du har för brister och vilka saker du är missnöjd med och bannemej ska förbättra nu när det är nytt år och allt. Jag har då ingen lust att andra ska ifrågasätta mina mål och fnissa åt mig när jag misslyckas.
Ett nyårslöfte skapas väl för att man vill förbättra ngt hos sig själv eller göra sig av med fula vanor. Klarar man sitt mål är det ju en personlig seger så vem bryr sig egentligen om det mer än jag själv? Visst får du en klapp på axeln men det är ju du själv som måste hylla din seger.
Nu låter jag som vanligt som en bitterfitta men jag tycker nog allt att gapandet om löftet om förändring är lite fånigt, dock inte strävandet efter själva förändringen.
För givetvis har jag mindre smickrande sidor hos mig själv som jag mer än gärna ändrar på, och för fullt kämpar med att utrota men det är mitt eget personliga krig.. Så om det nån gång dyker upp fåniga listor på nystartsförändringar för att jag vill ha uppmärksamhet så måste jag slås med ett väldigt hårt föremål.
Hela grejen med nystartsförändringar är egentligen bara pressande. Nytt år, nya möjligheter. Visst det kan jag köpa men då glömmer man ju... Ny månad - nya möjligheter, ny vecka - nya möjligheter, ny dag - nya möjligheter, ny timme - nya möjligheter! Finns inga begränsningar!
Det krävs ju egentligen ingen specifik tidpunkt som passar bättre än en annan för misslyckas jag så är nederlaget på något vis större om denna "perfekta" tidpunkt att ändras föll mig ur händerna.
Ser man istället varje minut som en ny möjlighet får man avsevärt många mer chanser att göra den förändring man strävar efter och det strävar jag verkligen efter att komma ihåg och leva efter!
Jag kanske inte kan nu, men vem vet hur det ser ut om en kvart, en timme, en vecka?
Jag vet inte när jag lyckas men jag KOMMER lyckas, även om x antal omstarter krävs.
Varje omstart lär mig något och ökar mina chanser till att lyckas och ska därför inte ses som något nederlag!
Så, på ren svenska: "På't igen bara!" Det är aldrig försent att bli den man vill vara!
Heja mig!
Varför orkar folk högljutt basunera ut sina nyårslöften egentligen? Jag menar EGENTLIGEN...
Varför ska resten av världen få veta vad du tycker att du har för brister och vilka saker du är missnöjd med och bannemej ska förbättra nu när det är nytt år och allt. Jag har då ingen lust att andra ska ifrågasätta mina mål och fnissa åt mig när jag misslyckas.
Ett nyårslöfte skapas väl för att man vill förbättra ngt hos sig själv eller göra sig av med fula vanor. Klarar man sitt mål är det ju en personlig seger så vem bryr sig egentligen om det mer än jag själv? Visst får du en klapp på axeln men det är ju du själv som måste hylla din seger.
Nu låter jag som vanligt som en bitterfitta men jag tycker nog allt att gapandet om löftet om förändring är lite fånigt, dock inte strävandet efter själva förändringen.
För givetvis har jag mindre smickrande sidor hos mig själv som jag mer än gärna ändrar på, och för fullt kämpar med att utrota men det är mitt eget personliga krig.. Så om det nån gång dyker upp fåniga listor på nystartsförändringar för att jag vill ha uppmärksamhet så måste jag slås med ett väldigt hårt föremål.
Hela grejen med nystartsförändringar är egentligen bara pressande. Nytt år, nya möjligheter. Visst det kan jag köpa men då glömmer man ju... Ny månad - nya möjligheter, ny vecka - nya möjligheter, ny dag - nya möjligheter, ny timme - nya möjligheter! Finns inga begränsningar!
Det krävs ju egentligen ingen specifik tidpunkt som passar bättre än en annan för misslyckas jag så är nederlaget på något vis större om denna "perfekta" tidpunkt att ändras föll mig ur händerna.
Ser man istället varje minut som en ny möjlighet får man avsevärt många mer chanser att göra den förändring man strävar efter och det strävar jag verkligen efter att komma ihåg och leva efter!
Jag kanske inte kan nu, men vem vet hur det ser ut om en kvart, en timme, en vecka?
Jag vet inte när jag lyckas men jag KOMMER lyckas, även om x antal omstarter krävs.
Varje omstart lär mig något och ökar mina chanser till att lyckas och ska därför inte ses som något nederlag!
Så, på ren svenska: "På't igen bara!" Det är aldrig försent att bli den man vill vara!
Heja mig!
2010-01-22 | 10:59:54
Fenomenet tjejhjärna
Detta är ett fenomen jag tror alla, mer eller mindre, någon gång funderat över.
Vi tjejer är väldigt speciella. Gick och diskuterade detta med en klasskompis förut och vi kom fram till att vi reagerar väldigt underligt ibland. Många gånger kan jag faktiskt skämmas över att jag fötts till tjej, både på grund av mitt eget beteende och hur andra tjejer så fint hanterar saker som bara vi tejer kan.
När jag träffade min älskade pojkvän hände något med mig, min då ännu slumrande tjejhjärna vaknade till liv.. Och det med råge!
Innan var jag mer sansad, inte så grubblig och brusade inte upp för att disken inte diskar sig själv när ingen är hemma.
Detta är ju något vi är experter på; vända upp och ner på världen för minsta lilla skitsak.
En annan sak vi är duktiga på är att diskutera och analysera saker till förbannelse. Detta är ingen egenskap jag egentligen uppskattar men min tjejhjärna har mig i ett hjärngrepp för har jag väl öppnat munnen går det inte få stopp på allt som bubblar ur min strupe, och efter några minuter har jag helt bytt spår och relevansen är borta med vinden.
Andra gånger bubblar gråten i halsen, man ställer sig frågan varför och kan omöjligt komma på någon vettig anledning, MEN.. Jag är ju tjej så inom loppet av några sekunder så har min tjejhjärna hittat något jag kan gråta över.
Vi tjejer har nog ett stort behov av att hävda oss och veta allt, vilket ibland leder till att vi lyckas lägga ihop 1+1 och på vårat eget lilla vis få det till 4. Detta skapar konflikter men vad bryr vi oss om det. 1+1 MÅSTE ju bara vara 4 baserat på de fakta vi har. Många bråk hade undvikits, iaf här, om jag hade lärt mig att räkna bättre.
Hade jag då istället velat vara mer kille? Det vill säga rycka på axlarna och mest glida runt, inte balla ur känslomässigt stup i kvarten och hellre sitta och pilla sig i naveln än att grubbla över skit de ändå inte kan göra något åt.
Nej det hade jag nog inte velat, jag är den jag är och det får jag ta vara på.
Som märks är det med blandade känslor jag funderar över min tjejhjärna, många gånger förbannar jag den dagen den vaknade till liv men samtidigt är jag glad att den väcktes. Innan var jag avtrubbad och vågade inte känna så mycket över huvud taget. Detta ändrades när Han med stort H klev in i mitt liv, så egentligen borde han kanske tackas!
Nog för att jag reagerar och "tjejar" mig stup i kvarten och 11 av 10 gånger är det Han som hamnar i skottlinjen.
Till mitt försvar KÄNNER jag iallafall nu. Jag känner, jag reagerar, jag bryr mig... Känns som att jag ändå är mer äkta nu som tillåter mig att öppna mig och våga finnas på riktigt.
Han har gett mig så oerhört mycket och jag har honom att tacka för det mesta som känns bra i mitt liv nu, så tjejhjärnan var helt enkelt en bonusgåva som likt finnar i tonåren är nästintill omöjligt att komma undan. Acceptera och gör det bästa av det!
Tjejhjärnan finns där och visar sig gärna vid mer eller mindre lämpliga tillfällen men det är en spännande kamp och segerkänslan är härlig när man de gånger lyckats tygla besten i sitt huvud och reagera moget och relevant.
Min kompis har ogranskade fakta som säger att tjejhjärnan försvinner vid 25 då den känslomässiga sidan utvecklats till det stadie att tjejhjärnan kvävs, helt utan kraftanstränging från egen sida så det hoppet lever jag på.
Behöver inte anstränga mig för om drygt ett år försvinner den automatiskt!
Halleluja!
Vi tjejer är väldigt speciella. Gick och diskuterade detta med en klasskompis förut och vi kom fram till att vi reagerar väldigt underligt ibland. Många gånger kan jag faktiskt skämmas över att jag fötts till tjej, både på grund av mitt eget beteende och hur andra tjejer så fint hanterar saker som bara vi tejer kan.
När jag träffade min älskade pojkvän hände något med mig, min då ännu slumrande tjejhjärna vaknade till liv.. Och det med råge!
Innan var jag mer sansad, inte så grubblig och brusade inte upp för att disken inte diskar sig själv när ingen är hemma.
Detta är ju något vi är experter på; vända upp och ner på världen för minsta lilla skitsak.
En annan sak vi är duktiga på är att diskutera och analysera saker till förbannelse. Detta är ingen egenskap jag egentligen uppskattar men min tjejhjärna har mig i ett hjärngrepp för har jag väl öppnat munnen går det inte få stopp på allt som bubblar ur min strupe, och efter några minuter har jag helt bytt spår och relevansen är borta med vinden.
Andra gånger bubblar gråten i halsen, man ställer sig frågan varför och kan omöjligt komma på någon vettig anledning, MEN.. Jag är ju tjej så inom loppet av några sekunder så har min tjejhjärna hittat något jag kan gråta över.
Vi tjejer har nog ett stort behov av att hävda oss och veta allt, vilket ibland leder till att vi lyckas lägga ihop 1+1 och på vårat eget lilla vis få det till 4. Detta skapar konflikter men vad bryr vi oss om det. 1+1 MÅSTE ju bara vara 4 baserat på de fakta vi har. Många bråk hade undvikits, iaf här, om jag hade lärt mig att räkna bättre.
Hade jag då istället velat vara mer kille? Det vill säga rycka på axlarna och mest glida runt, inte balla ur känslomässigt stup i kvarten och hellre sitta och pilla sig i naveln än att grubbla över skit de ändå inte kan göra något åt.
Nej det hade jag nog inte velat, jag är den jag är och det får jag ta vara på.
Som märks är det med blandade känslor jag funderar över min tjejhjärna, många gånger förbannar jag den dagen den vaknade till liv men samtidigt är jag glad att den väcktes. Innan var jag avtrubbad och vågade inte känna så mycket över huvud taget. Detta ändrades när Han med stort H klev in i mitt liv, så egentligen borde han kanske tackas!
Nog för att jag reagerar och "tjejar" mig stup i kvarten och 11 av 10 gånger är det Han som hamnar i skottlinjen.
Till mitt försvar KÄNNER jag iallafall nu. Jag känner, jag reagerar, jag bryr mig... Känns som att jag ändå är mer äkta nu som tillåter mig att öppna mig och våga finnas på riktigt.
Han har gett mig så oerhört mycket och jag har honom att tacka för det mesta som känns bra i mitt liv nu, så tjejhjärnan var helt enkelt en bonusgåva som likt finnar i tonåren är nästintill omöjligt att komma undan. Acceptera och gör det bästa av det!
Tjejhjärnan finns där och visar sig gärna vid mer eller mindre lämpliga tillfällen men det är en spännande kamp och segerkänslan är härlig när man de gånger lyckats tygla besten i sitt huvud och reagera moget och relevant.
Min kompis har ogranskade fakta som säger att tjejhjärnan försvinner vid 25 då den känslomässiga sidan utvecklats till det stadie att tjejhjärnan kvävs, helt utan kraftanstränging från egen sida så det hoppet lever jag på.
Behöver inte anstränga mig för om drygt ett år försvinner den automatiskt!
Halleluja!
2010-01-20 | 14:39:07
Se på faan...
Då har det hänt, det ingen trodde skulle hända...
Jag har skaffat en blogg!
Vad ska jag med den till? Ja den som visste det..
Har jag något vettigt att säga världen? Nej!
Är det någon som kommer ha intresse i att läsa den? Nej!
Struntar jag i detta? Ja!
Denna är till för att jag ska kunna ordbajsa när jag så får lust, filosofera och få träna mina prinskorvsfingrar.
Det fina bloggnamnet har jag min älskade syster att tacka mig för; hon är begåvad med fantasi och bistod med sin expertis! Det tackar vi för!
Idag har jag mindre än vanligt att tillföra världen, är enbart trött och känner i hela kroppen hur sängen återigen försöker få mig i sitt våld. Motståndskraften är låg men jag ska göra mitt bästa!
Sitter och lyssnar på våran kära idolvinnare Erik Grönwall. Låten Higher är väl egentligen inte SÅ bra men jag gillar den skarpt! Blir dock alltid lite ledsen när jag hör den. Gick i snitt 300 gånger om dagen när jag var hemma över jul så när jag hör den saknar jag mina vänner... Och min familj!
Saknar min familj galet mycket vissa dagar och även om jag är dålig på att säga det så hoppas jag att dom vet hur oerhört mycket dom betyder för mig!
Min syster och jag drar väl inte jämnt alla gånger men nog älskar jag henne minsann!
Och mina föräldrar.... Finns inga ord som kan beskriva vad dessa två människor betyder för mig.
När och varför jag än må ha behövt dom så har dom ställt upp!
Har levt i en känslomässig bergochdalbana ett tag men trots 20 mils avstånd vet jag att jag alltid har deras stöd och deras tro på mig har hjälpt mig att hålla mig flytande.
Dom har hjälpt mig så mycket mer än dom anar bara genom att finnas!
Vad jag än velat företa mig så har jag iskallt kunnat räkna med att dom ska stå bakom mig och stötta mig till 110%.
Utan dem hade jag inte blivit den jag är idag, bättre föräldrar går inte att få!
Tycker synd om dom som inte står sin familj nära. Alla skulle ha en familj som min, där man alltid känner sig välkommen, älskad och stöttad!
Så syster, min älskade syster som alltid vart visare än mig och bankat vett i skallen på mig när jag vart för blåögd, du kan väl visa detta för mamma och pappa?
Mitt fåniga sätt att visa hur mycket ni betyder för mig, hur mycket jag älskar er och hur oerhört mycket jag värdesätter att ni finns i mitt liv! Tack!
Jag har skaffat en blogg!
Vad ska jag med den till? Ja den som visste det..
Har jag något vettigt att säga världen? Nej!
Är det någon som kommer ha intresse i att läsa den? Nej!
Struntar jag i detta? Ja!
Denna är till för att jag ska kunna ordbajsa när jag så får lust, filosofera och få träna mina prinskorvsfingrar.
Det fina bloggnamnet har jag min älskade syster att tacka mig för; hon är begåvad med fantasi och bistod med sin expertis! Det tackar vi för!
Idag har jag mindre än vanligt att tillföra världen, är enbart trött och känner i hela kroppen hur sängen återigen försöker få mig i sitt våld. Motståndskraften är låg men jag ska göra mitt bästa!
Sitter och lyssnar på våran kära idolvinnare Erik Grönwall. Låten Higher är väl egentligen inte SÅ bra men jag gillar den skarpt! Blir dock alltid lite ledsen när jag hör den. Gick i snitt 300 gånger om dagen när jag var hemma över jul så när jag hör den saknar jag mina vänner... Och min familj!
Saknar min familj galet mycket vissa dagar och även om jag är dålig på att säga det så hoppas jag att dom vet hur oerhört mycket dom betyder för mig!
Min syster och jag drar väl inte jämnt alla gånger men nog älskar jag henne minsann!
Och mina föräldrar.... Finns inga ord som kan beskriva vad dessa två människor betyder för mig.
När och varför jag än må ha behövt dom så har dom ställt upp!
Har levt i en känslomässig bergochdalbana ett tag men trots 20 mils avstånd vet jag att jag alltid har deras stöd och deras tro på mig har hjälpt mig att hålla mig flytande.
Dom har hjälpt mig så mycket mer än dom anar bara genom att finnas!
Vad jag än velat företa mig så har jag iskallt kunnat räkna med att dom ska stå bakom mig och stötta mig till 110%.
Utan dem hade jag inte blivit den jag är idag, bättre föräldrar går inte att få!
Tycker synd om dom som inte står sin familj nära. Alla skulle ha en familj som min, där man alltid känner sig välkommen, älskad och stöttad!
Så syster, min älskade syster som alltid vart visare än mig och bankat vett i skallen på mig när jag vart för blåögd, du kan väl visa detta för mamma och pappa?
Mitt fåniga sätt att visa hur mycket ni betyder för mig, hur mycket jag älskar er och hur oerhört mycket jag värdesätter att ni finns i mitt liv! Tack!
