confessionsofalunatic

Det är vad jag tror min motivation är för tillfället. Jag har letat och letat men hittar den inte någonstans.
Det enda jag sysselsätter mig med för tillfället är onödiga saker som tar för mycket tid. Har provat att göra en ny blogg till mina hundar (för JA, jag har snart två :DDDD) och det tog alldeles för lång tid och ser ändå ut som en sexåring gjort den. Men jag tänker vara stolt ändå, för jag har gjort den själv!

På torsdag får jag träffa Sigge för första gången. Ska bli spännande och lite otäckt

Annars händer inte så mycket, som vanligt. Snart händer det mindre för då måste jag ta igen allt plugg jag borde gjort tidigare.
Hur gör man när orken är borta och motivationen flytt? Jag vet då 17 inte

Pratade med farbror polisen förut när jag och Rocky skulle ut på promenad.
"Har du hört några kvinnoskrik i Ryd nu?"
"Jag är ledsen, kom precis ut så kan inte hjälpa till. Ska det ha hänt nyligen?"
"Vi vet tyvärr inte för larmsamtalet var så vagt och vi vet inte vart vi ska kika..."

Vad säger man? Jag är givetvis glad att polisen tar sådana samtal på allvar för en annan gång kan det vara jag som ligger i en buske och vrålar, men vafaan...
Klockan var fem på eftermiddagen, fullt med folk i omlopp men ingen vet något och har inte vågat ta reda på vad som lät utan lämnar ett vagt meddelande hos polisen. Man är aldrig säker, och man kan inte lita på att få hjälp...
Så sent som för två veckor sedan var det två våldtäktsförsök fem minuter från där jag bor, vad hände i eftermiddags?

Är det verkligen meningen att jag ska behöva vara rädd så fort jag kliver utanför dörren? ...Vilket jag  inte vågar göra utan Rocky eller F. Sist jag gick ensam var de sista 100 metrarna hem till dörren efter en kväll med tjejerna och jag hade med mig en halv flaska jäger hem eftersom jag dricker så lite alkohol. Denna flaska fick agera tillhygge och jag gick med ett fast grepp om flaskhalsen för om någon ville mig illa skulle jag iaf försöka försvara mig med det jag hade till hands. Jag SKA INTE BEHÖVA tänka såhär, men jag är tvungen....

Världen äcklar mig!

Kan inte hjälpa det, men varenda grupp med människor jag möter när jag är ute är potentiella rånare/våldtäktsmän, varenda ensam människa jag möter är ute efter att göra mig illa och i varenda buske som prasslar är en psykopat som vill tortera mig.
Visst, jag ÄR paranoid men den dagen jag faktiskt har rätt hoppas jag på att jag åtminstonde att jag har en liten fördel just för att jag var medveten om att det kunde hända...

Det har aldrig hänt mig något så vissa tycker nog att jag överdriver. Men jag undrar vad som rör sig i huvudet på de tjejer som blev utsatta för våldtäktsförsöken häromveckan och jag undrar hur normala de kommer vara ute bland folk i fortsättningen. Om jag är paranoid, vad är inte dom nu?
Usch!

Idag hände det som inte fick hända....
Mina favoritstrumpor gick sönder :((((((

Har idag utmanat mig själv också. Muntligt framträdande inför 50 främmande människor och med två av mina stora idoler lyssnandes. Funderade på att svimma en stund, men det gick bra!
Det som stör mig mest med nervositeten är att jag när "framförandet" är slut inte kommer ihåg ett ord av det jag sa haha!

Har feber, snorar och nyser fortfarande och börjar då de där underbara skavsåren under näsan eftersom jag inte kan låta bli att snyta mig stup i kvarten och "gubbafräs" isn't my style :(

Syster påpekade att det är en månad kvar tills jag ska hem på jullov, tiden går lite för fort för mig nu :( Är mycket som ska hinnas med men skam den som ger sig. Vem vet vad som ligger under julgranen om jag sköter mig :O

...får jag nog ändå vara stolt över vad jag åstadkommit idag. Pluggat mer än jag brukar när jag är sjuk och tillochmed diskat efter maten! Tummen upp för mig!

E har vart här i nästan en vecka nu. Kändes bättre än väntat. Nog 17 visste jag att det skulle gå bra, men alla dagar kan inte vara på topp och bor man då tre personer och en hund på 44 kvadrat kan stämningen bli lite laddad om man har otur. Men det gick super! Fällde som vanligt en tår när hon åkte, men snart är det jul!

Något som slog mig när E var här är hur envist jag håller fast vid mina  hushållsregler. Saker SKA göras på mitt sätt och det är det enda rätta. Om någon gör på något annat sätt i mitt hem blir jag rent ut lite obekväm. Besticken ska torka på rätt håll i diskstället tex. Om de inte gör det går jag gärna i smyg och ändrar lite, om jag klarar att hålla tyst och inte högljutt påpekar att saker inte är som jag vill ha dem.
Detta har F fått erfara mer än jag anar misstänker jag nu, för det är nog mer diktator över mig än jag vill gå med på.
Vill gärna intala mig att detta inte enbart är dåligt men får ju vackert erkänna att jag är en jobbig människa.
Bara för att mitt sätt är bra betyder det ju faktiskt inte att alla andra är dåliga.
Man lär så länge man lever.


Nu har jag snart vänt ut och in på mig själv i grubblande. Ena stunden ja, andra stunden nej. Det är ett jäkla ansvar och pusslande och jag kommer behöva så mycket hjälp på vägen - på många sätt.
Folk är alldeles för snälla och försöker hjälpa mig så att allt ska fixa sig så nu kan jag nog inte motstå längre. Men jag har inte bestämt mig helt... Än... Det vill jag bara klargöra!

Dessa förbannade jävla studentbostäder.... Jag är SÅ TRÖTT PÅ DOM!!!!
Kan man ha ett sämre hyresbolag? Ytterst tveksamt.
Men som vanligt så fungerar det ju som följer; är man student är man lortig, äcklig och fullständigt ignorant!
Så varför anstränga sig för de efterblivna studenterna? Det är ju bara ogjort arbete..
Men jag då? Som inte är lortig, äcklig och ignorant?

Vad är det då som får mitt blod att koka idag; jo, som vanligt.... Vår älskade tvättstuga...
Vår älskade SJÄLVDOSERANDE tvättstuga.
Inget fel med det, men för helvete se till att det finns tvättmedel i dunkarna så att jag faktiskt kan tvätta, trots att det är lördag. Men icke.
Nu har jag tvättat sex maskiner, som luktar..... TADAAAAA ; blött.....
Inget annat. Inte rent, inte fräscht, inte gott. BLÖTT.

J.A.G V.I.L.L. I.N.T.E B.O H.Ä.R